Kunskapsbaserad och jämlik vård

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys remissyttrande över betänkandet "Kunskapsbaserad och jämlik vård” – SOU 2017:48, dnr 3076/2017.

Övergripande bedömning

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) har till uppgift att ur ett patient-, brukar- och medborgarperspektiv följa upp och analysera verksamheter och förhållanden inom hälso- och sjukvård, tandvård och omsorg. Det är utifrån dessa perspektiv Vårdanalys yttrande tar sin utgångspunkt.

Utredningens förslag ger en inriktning för det fortsatta arbetet mot en mer kunskapsstyrd hälso- och sjukvård

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) är i grunden positiva till den övergripande inriktningen på utredningens analys, bedömningar och förslag. Vi ser det som mycket positivt att utredningen har tagit sig an uppdraget med en system- och helhetssyn som har fokus på att skapa förutsättningar för en lärande hälso- och sjukvård; som i sin tur ska leda till en mer jämlik och patientcentrerad vård. Målbilden om en lärande hälso- och sjukvård menar vi är ett centralt bidrag genom att den sätter fokus på andra aspekter än vad som normalt följer av ett mer traditionellt och snävare kunskapsstyrningsperspektiv. Samtidigt som målbilden om en lärande hälso- och sjukvården vidgar perspektiven på ett värdefullt sätt menar vi att utredningen ytterligare borde ha belyst och beaktat den centrala medskapande roll som patienten kommer att spela vården och därmed blir en central aktör i en lärande hälso- och sjukvård.

Vårdanalys är grunden positiv till att skapa förutsättningar för ett mer sammanhållet system för en lärande hälso- och sjukvård. Vi tycker också att utredningens förslag ger en bra inriktning för det fortsatta arbetet att skapa ett sådant system. Vi instämmer i att bejaka de strukturer för samverkan som växer fram på initiativ av landstingen men ser att staten bör överväga tydligare krav och styrning avseende vad som ska åstadkommas inom ramen för den nationella kunskapsstödsstrukturen. Vi ser också att det långsiktiga genomförandet, funktionen och effekterna av den nya nationella kunskapsstödsstrukturen bör följas upp och att åtgärder vidtas om inte tillräckliga resultat uppnås avseende en mer kunskapsbaserad och jämlik hälso- och sjukvård.

Då vissa av utredningens förslag är av övergripande karaktär och anger inriktningen för det fortsatta arbetet och vissa funktioner, utan att ha landat i alla detaljer, menar vi att det vore ändamålsenligt bl.a. låta en genomförandekommitté fördjupa analysen och presentera mer detaljerade förslag. Det gäller särskilt förslagen 16.3.3 Förslag om samråd kring vårdens övergripande resultat och framtida inriktning, 16.3.4 Förslag om nationell process för särskilda satsningar, 16.3.8 Förslag om ett nationellt kansli, 16.5.1 Förslag om en utvecklad roll för Socialstyrelsen, 16.5.5 Förslag om förändringar gällande SBU och 16.5.8 Förslag om förbättrad nationell uppföljning.

Vissa risker ur jämlikhets- och patientperspektiv

Vi delar utredningens bedömning att staten inte bör detaljstyra vården, utan den bör utveckla en mer strategisk och långsiktig styrning av hälso- och sjukvården. Utredningen utgår från den struktur som landstingen själva har tagit beslut om – vilket tydliggör landstingens ansvar för kunskapsstyrningen. Statens roll blir därmed att stödja huvudmännen med det kunskapsstöd som efterfrågas, följa upp och att skapa incitament för nationell jämlikhet.

Samtidigt som det är naturligt att bejaka och bygga vidare på den struktur som landstigen fattat ett inriktningsbeslut kring och som börjat att växa fram, menar vi att det fortfarande finns stor osäkerhet om denna strukturs förmåga att tvärs alla områden på ett tillräckligt kraftfullt, systematiskt och hållbart sätt driva arbetet mot en lärande hälso- och sjukvård. Vi ser att det är osäkert om det finns tillräcklig kapacitet avseende finansiering och kompetens i alla landsting för att bygga upp och arbeta i en nationell kunskapsstödsstuktur och genomföra förslagen om vårdkommittéer för hela hälso- och sjukvården. Förutsättningarna ser olika ut i landstingen och vi ser en risk ur jämlikhetssynpunkt om man inte klarar att bygga upp dessa strukturer för alla patienter. Att den framväxande strukturen och arbetet verkligen förmår att ta oss mot en lärande hälso- och sjukvård behöver följas upp noga. Som utgångspunkt för ett sådant uppföljande arbete menar vi att staten i dialog med landstingen bör överväga att närmare definiera vad som ska uppnås på olika tidshorisonter.

Staten har haft en pådrivande roll för utvecklingen i frågor som är viktiga ur patientens perspektiv, till exempel när det gäller jämlik vård, tillgänglighet och samordnad vård. Med utredningens förslag ser vi en risk att statens möjligheter att driva på utveckling som är viktig ur patientperspektiv minskar, och att det riskerar lämna ett tomrum efter sig – åtminstone under en period av uppbyggnad.

Slutligen vet vi att bristande samordning av vårdens olika delar och mellan vård och omsorg är ett stort problem ur patientperspektiv – inte minst gäller det den stora gruppen multisjuka äldre. Vi ser en risk med en uppdelning av de nationella strukturerna och stödfunktionerna i hälso- och sjukvård och socialtjänst. Vi ser att dessa strukturer i så stor utsträckning som möjligt bör utgå från en helhetssyn på patienter och brukare och därmed utgå från ett fokus på en lärande vård och omsorg och därmed omfatta både kommuner och landsting.

Patientens behov av kunskapsstöd behöver mötas på ett tydligare sätt

Utredningen har tydligt försökt beskriva och uttrycka ett patientperspektiv genom hela utredningen och förslagen syftar sammantaget till att patienter ska få en mer kunskapsbaserad vård och att onödiga variationer i resultat minskas. Utredningen vill vidare stärka patienternas roll i kunskapsstyrningsstrukturen och ge dem mer inflytande i den nationella kunskapsstyrningen, i lokalt och regionalt förbättringsarbete, i uppföljningen samt i det konkreta vårdmötet. Vi är positiva till detta men ser dock att utredningen i än större utsträckning skulle ha tagit vidare övervägandena i 16.2.3 till de olika förslagen. Exempelvis genom att förtydliga ansvaret för att utveckla kunskapsstöd för att stärka patientdelaktigheten i vårdmötet – till exempel för hur man gör patienter mer delaktiga i beslut om vård och i egenvård och hur man tar hänsyn till patienters olika förutsättningar för och önskemål kring delaktighet. Detta gäller i landstingens nationella kunskapsstödsstruktur, för Socialstyrelsens arbete och SBUs uppdrag till exempel avseende den digitala kunskapstjänsten. I förslaget om en digital kunskapstjänst föreslår utredningen endast att patienter ska få tillgång till vårdens kunskapsstöd men inte hur denna tjänst kan uppfylla patienternas behov av kunskapsstöd.

Specifika synpunkter på några av utredningens förslag

Vårdanalys lämnar följande mer specifika synpunkter på några av utredningens förslag.

16.2.1 Förslag om professionernas förutsättningar att utföra sitt arbete och förslag 16.2.2 om verksamhetschefens ansvar
Vårdanalys instämmer i utredningens bedömning att det är viktigt att huvudmän/vårdgivare samt verksamhetschefer ges ett tydligare ansvar att skapa goda förutsättningar för att hälso- och sjukvårdspersonalen ska kunna utföra sitt arbete i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Men vi saknar en problematisering av konsekvenser vad gäller hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar för att ge en god vård och använda vetenskap och beprövad erfarenhet i sitt arbete i utredningens förslag. Vi anser att man bör förtydliga huvudmännens och verksamhetschefernas ansvar för att skapa förutsättningar, men utan att samtidigt riskera att urholka personalens ansvar.

Vi ser en risk för att skyldigheten som föreligger för hälso- och sjukvårdspersonal i patientsäkerhetslagen 6 kap. 1 § (2010:659) (PSL) om att de ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, urholkas genom att enligt föreslagen lydelse i hälso- och sjukvårdslagen 4 kap. 2 § (2017:30) (HSL) lägga ansvaret på verksamhetschefen att säkerställa förutsättningarna för detta.

Hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar att leverera vård enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är en grundläggande skyldighet enligt PSL som innefattar mer än vad paragrafen antyder, nämligen både att iaktta vad föreskrifter och lagstiftning i övrigt kräver samt att följa med i utvecklingen inom det område där de är verksamma, bland annat genom fortbildning. Att stimulera hälso- och sjukvårdpersonal till fortbildning och fördjupade kunskaper är redan idag ett ansvar som till viss del delas mellan hälso- och sjukvårdspersonalen själv och huvudmannen/arbetsgivaren.

Vi ser att den nuvarande bestämmelsen i PSL är tydlig och följaktligen måste den föreslagna lagstiftningen vara tydlig i sitt fokus att personalens eget ansvar är en utgångspunkt. Tillsynen tillkommer sedan som ett medel för att kontrollera att kraven uppfylls. Att då som i den föreslagna lydelsen ytterligare lägga en del av detta ansvar på någon annan än den enskilda hälso- och sjukvårdspersonalen riskerar att urholka den enskildes ansvar.

Vi saknar ett resonemang i utredningen kring dessa risker och hur en sådan urholkning ska undvikas samt om hur författningsregleringen ska utformas för att vara tydlig i det avseendet. Ur patientperspektiv ser vi att det vore bra att hitta en lösning som inte gör det svårare att hålla en enskild medarbetare ansvarig för sitt agerande genom att peka på bristande förutsättningar för lagefterlevnad. I detta sammanhang bör man också överväga huruvida det är hälso- och sjukvårdslagen som är den mest lämpliga platsen för en detaljbestämmelse om verksamhetschefens ansvar när bestämmelser av den karaktären i övrigt numera återfinns i hälso- och sjukvårdsförordningen.

Utöver detta bör det också förtydligas vad som menas med goda förutsättningar – att det gäller kunskapsförutsättningar. Vi ser en risk för att den betydelse begreppet ges i författnings-kommentaren inte är den som gemene man skulle läsa in. Intentionen i förslaget är god och vi instämmer i att det är bra att stärka kedjan med stöd nedåt i organisationen och att inte enbart lägga ett tungt ansvar på personalen utan att ge dem förutsättningar att efterleva det. Förslaget bör fokusera på dessa kunskapsförutsättningar.

Gällande verksamhetschefernas ansvar vi vill dessutom påtala att för att kunna uppfylla förslaget måste verksamhetschefen ges förutsättningar och tillgång till relevanta data för att följa upp vården samt ta initiativ till och bedriva förbättringsarbete. Det finns begränsningar i vad enskilda verksamhetschefer kan göra och förfogar över när det gäller datatillgång, datakvalitet och databehandling. Utredningen anger att det behövs kontinuerlig tillgång till medicinska utfallsdata. Här bör det observeras att sådan information saknas inom många områden, vilket vi exempelvis visade i vår rapport: Lapptäcke med otillräcklig täckning (Rapport 2017:4).

16.3.2 Nationella riktlinjer bör vara vägledande, inte bindande och 16.5.3 Förslag om Socialstyrelsens nationella riktlinjer
Vårdanalys tillstyrker förslagen om att nationella riktlinjer bör vara vägledande, inte bindande och förslaget om att Socialstyrelsens nationella riktlinjer renodlas till underlag för planering och prioritering.
Vi anser att det är bra att det tydliggörs att nationella riktlinjer ska vara ett stöd för politiker och andra beslutsfattare inom landsting och kommuner och att andra kunskapsstöd ska utvecklas utifrån vårdens och patienternas behov för att vara ett stöd i vårdmötet.

Vårdanalys anser också att motiveringen till förslaget om att nationella riktlinjer bör vara vägledande och inte obligatoriska eller bindande är relevant och väl underbyggd. Patienten är inte standardiserbar och riktlinjer skrivs på gruppnivå medan alla bedömningar måste ske utifrån den enskilda individens sammantagna situation och förutsättningar.

Även om nationella riktlinjer således inte kan vara obligatoriska på individnivå menar vi att det bör bli obligatoriskt för landstingen på ett systematiskt ta vidare dessa och utveckla kunskapsstöd som är ett stöd i vårdmötet.

16.3.5 Förslag om förtydligad samverkansskyldighet för huvudmännen och 16.3.6 Förslag om att inrätta vårdkommittéer
Utredningen utgår från det beslut som landstingen själva tagit om en nationell kunskapsstödsstruktur och föreslår att staten ställer krav på landstingens samarbete sinsemellan och med kommunerna genom en bestämmelse om samverkanskrav på huvudmännen. En stor del av den nationella kunskapsstödsstrukturen som utredningens förslag vilar på bygger i sin tur på att landstingen åstadkommer en samverkan, och att de får till den organisation och de arbetsformer som krävs för ta fram de kunskapsstöd som behövs i vården. Nationella kunskapsstöd i form av nationella vårdprogram ska successivt tas fram av landstingen själva, i takt med att landstingens planerade kunskapsstödsstruktur etableras.

Vårdanalys instämmer i att det är bra att ställa krav på en nationell samverkan oavsett vilken form för samverkan som landstingen väljer. Vi ser dock att denna skyldighet inte innebär att staten ställer krav på vad som ska åstadkommas inom ramen för samverkan det vill säga inom den nationella kunskapsstödsstrukturen. Styrningen blir därmed relativt svag och vi ser en risk i att det tar för lång tid och att landstingen inte kan allokera tillräcklig kapacitet för att möta behoven på ett långsiktigt sätt. Vi anser att staten bör överväga en tydligare styrning avseende vad som ska åstadkommas inom ramen för den nationella kunskapsstödsstrukturen, krav eller målsättningar som med fördel kan tas fram i dialog med landstingen. De långsiktiga och effekterna bör också följas upp och åtgärder vidtas om inte tillräckliga resultat uppnås avseende en mer jämlik hälso- och sjukvård. Det är positivt att utredningen anser att kommittéerna ska samverka med företrädare för brukar- och patientorganisationer.

Utredningen föreslår också att landstingen blir skyldiga att inrätta vårdkommittéerna som ska stödja hälso- och sjukvården i arbetet med att nå en kunskapsbaserad och jämlik vård. Detta görs genom att bestämmelsen om landstingens skyldighet att inrätta läkemedelskommittéer breddas till vårdkommittéer. Vårdanalys instämmer i utredningens slutsats det är viktigt att det finns en kunskapsnod i landstingen som fungerar som en länk mellan den nationella och den lokala nivån som kan stödja hälso- och sjukvården i arbetet med nationell kunskapsstyrning till exempel genom lokalt uppsökande verksamhet, återkoppling av resultat, stöd i förbättringsarbete och användning av nationellt framtagna kunskapsstöd. Intentionen att inrätta vårdkommittéer är god men vi ställer oss frågande till om alla landsting har tillräckliga resurser för att ha vårdkommitteér på motsvarande sätt som läkemedelskommittéerna, det vill säga att kommittéerna ska arbeta tillsammans med verksamheterna till exempel med uppföljning och förbättringsarbete.

Vi anser också att det är viktigt att patienters och brukares erfarenheter tas tillvara i vårdkommittéarbetet och vi ser att det är positivt att utredningen föreslår detta. Vi vill också påpeka att det är viktigt att vårdkommittéernas arbete är relevant och integrerat utifrån ett patientperspektiv och att det inte enbart blir en utveckling i "stuprör" baserat på befintliga discipliner och diagnoser. Vårdkommittéerna bör underlätta samverkan mellan olika delar av vården och omsorgen för att kunna prioritera kunskapsstöd till exempel avseende patienter med flera sjukdomar.

16.4 Förslag om en nationell digital kunskapstjänst
Vårdanalys instämmer i att en nationell och koordinerad digital kunskapstjänst för yrkesutövare, som är användbar i vårdmötet är önskvärd, men ser att vissa frågor i förslaget behöver utredas närmare.

Vi efterlyser en diskussion och förslag kring kunskapsstöd till patienterna samt även innehållet i kunskapsstödet till professionerna, som vi ser behöver vara bredare än det rent medicinska. Utredningen föreslår att informationen i de kunskapsstöd som utvecklas även ska vara tillgängliga för patienter och brukare trots att de inte är huvudsaklig målgrupp. Få patienter har en tillräcklig hälsolitteracitet för att kunna ta till sig information i medicinska kunskapsstöd utvecklade för de medicinska professionerna. Vi ställer oss därför frågande till hur denna tjänst ska/bör fungera för patienter och medborgare, vilket värde det tillför och vilka patientgrupper som gynnas av detta. Det är inte tydligt om förslaget innebär att informationen i kunskapsstöden ska bearbetas och tillgängliggöras för patienter eller inte. Det är inte heller tydligt om, och i så fall hur tjänsten ska utvecklas i förhållande till 1177. Vi vill understryka att det är viktigt ur ett jämlikhetsperspektiv att det finns kvalitetssäkrad information och beslutsstöd som är särskilt framtagna för patienter, brukare och närstående – vilket också utredningen pekar på.

Vi anser att man bör överväga om data från nationella kvalitetsregister ska föras in i denna digitala kunskapstjänst. Vi anser att det vore bra och efterfrågat men en sådan utveckling skulle kräva att nationella kvalitetsregistrens datakvalitet och informatik förbättras kraftigt.

Vårdanalys anser att det är bra att detta förslag ska vidareutvecklas inom genomförandekommittén.

16.3.3 Förslag om samråd kring vårdens övergripande resultat och framtida inriktning och 16.3.4 Förslag om nationell process för särskilda satsningar
Vi tillstyrker förslagen om 16.3.3 Förslag om samråd kring vårdens övergripande resultat och framtida inriktning och 16.3.4 Förslag om nationell process för särskilda satsningar. Som vi påpekade i vår rapport Stärkt dialog för ökad utvecklingskraft (Rapport 2014:10) finns många utmaningar som ska hanteras gemensamt av regeringen och landstingen. En mer strukturerad uppföljning av vården ur ett patientperspektiv som kan ge en gemensam faktabaserad bild av tillståndet kan ge bättre förutsättningar för en gemensam målbild, enighet kring förbättringsområden och samlade och förankrade åtgärder. Utredningen föreslår ett samråd kombinerat med en process för samråd om särskilda satsningar. Samtidigt anser vi att formerna för detta bör utvecklas inom ramen för en genomförandekommitténs arbete.

Vi anser att det är oklart i utredningens förslag hur ansvarsfördelningen ska se ut och hur samrådet ska organiseras för att fungera. Utredningen föreslår även att kommunerna på något sätt inkluderas framöver eftersom dessa behöver höras när prioriteringar av särskilda satsningar görs. Vi instämmer i detta men vi är av uppfattningen att detta bör ske snarast eftersom flera av de stora problemen ur patient- och brukarperspektiv behöver lösas av kommuner och landsting gemensamt och har sitt ursprung i en för dålig samordning mellan huvudmännen.

Utredningen skriver också att en mer strukturerad uppföljning ska kunna användas för någon form av ansvarsutkrävande vid bristande följsamhet till kunskapsstöd och att parterna gemensamt bör definiera en sådan process för ansvarsutkrävande. Vårdanalys instämmer i utredningens bedömning att upprepade brister i vården inte får tillräckliga konsekvenser för det fortsatta förbättringsarbetet. Vi menar dock att det inte är ändamålsenligt att genomföra uppföljningen och samrådsprocessen i syfte att kontrollera och utkräva ansvar. Vi anser att uppföljningen och samrådet primärt bör inriktas mot uppföljning, utveckling, lärande, och att enas kring nationellt prioriterade förbättringsåtgärder som behöver hanteras gemensamt av stat och landsting.

Vårdanalys ställer sig också bakom förslaget om en nationell process avseende särskilda satsningar. Detta är viktigt för att sådana satsningar ska bli mer behovsanpassade, förankrade och därmed ges bättre förutsättningar att vara effektiva, vilket vi kommit fram till i vår rapport Stärkt dialog för ökad utvecklingskraft (Rapport 2014:10). Utredningen gör bedömningen att staten inte bör detaljstyra vården, vi instämmer i detta liksom i att staten bör vara restriktiv med att ta initiativ till specifika satsningar.

Vårdanalys anser att förslagen behöver utvecklas vidare inom ramen för en genomförandekommitté.

16.3.8 Förslag om ett nationellt kansli
Vårdanalys instämmer i att det är nödvändigt att det finns en kapacitet på Regeringskansliet för ta del av uppföljningen, delta i samrådet med sjukvårdshuvudmännen samt bereda förslag om kompletterande statlig styrning. Hur detta organiseras är dock en fråga för Regeringskansliet. Vi ser också att det finns en risk att ansvarsfördelningen blir otydlig mellan ett nationellt kansli och Socialstyrelsen med dess utvecklade roll.

Vårdanalys anser att förslagen behöver utvecklas vidare inom ramen för en genomförandekommitté.

16.5.1 Förslag om en utvecklad roll för Socialstyrelsen
Vårdanalys anser att förslaget om att Socialstyrelsens instruktion ändras för att förtydliga dess roll, i kunskapsstödjande och kunskapsstyrande hänseende, är väl motiverat. Vi anser att det är bra med ett behovsstyrt kunskapsstöd och att Socialstyrelsen vid behov bistår landstingen i utvecklingen av sådana. Vi saknar dock en analys om hur självständiga landstingen vill och kan vara på området och om omfattningen av det stöd de skulle ha behov av från Socialstyrelsen. Vi saknar också en diskussion om hur processen praktiskt ska gå till och hur Socialstyrelsen ska kunna prioritera och dimensionera om det visar sig att landstingen har stora behov av stöd. Dessutom finns frågetecken kring Socialstyrelsens initiativrätt, och kring vad som händer när behövligt kunskapsstöd och kunskapsstyrning inte beställs.

Vi instämmer också i att statens kunskapsstyrning behöver blir mer anpassad och samordnad för att bättre stödja vården att bli mer kunskapsbaserad och vi instämmer i att det behövs bättre strukturer i landstingen för att skapa, efterfråga och sprida kunskapsstöd. Kunskapsstöden behöver utgå från verksamheterna och med deras behov som utgångspunkt.
Vårdanalys anser att förslaget behöver utvecklas vidare inom ramen för en genomförandekommitté.

16.5.5 Förslag om förändringar gällande SBU
Vårdanalys ser inte att SBU:s uppdrag att genomföra egeninitierade systematiska kunskapsöversikter inom hälso- och sjukvård helt bör fasas ut. SBU har upparbetade arbetsformer och tillgängliga kompetenser för att göra stora kunskapsöversikter på nationell nivå. Det är inte troligt att landstingen och kommunerna kan ersätta denna funktion. Det finns dessutom en poäng med att en nationell aktör har det uppdraget.

Vårdanalys anser att förslaget behöver utvecklas vidare inom ramen för en genomförandekommitté.

16.5.8 Förslag om förbättrad nationell uppföljning
Vårdanalys anser att det i grunden är ett bra förslag att Socialstyrelsen och Vårdanalys utifrån sina respektive roller ges i uppdrag att ansvara för nationella och återkommande uppföljningar och analyser. Myndigheterna bör ges uppdrag att ta fram underlag för samråd och dialog mellan landstigen och staten, vilket vi lyfte i vår rapport Stärkt dialog för ökad utvecklingskraft (Rapport 2014:10). Vi tycker också att det är bra att det förtydligas att patienter, brukare, anhöriga och professioner ska involveras i arbetet med uppföljningen. Vi anser dock att utformningen av förslagen gällande de nationella uppföljningarna inte är tillräckligt utvecklade i utredningen och föreslår att de berörda myndigheterna ges uppdrag att göra en förstudie till hur en sådan nationell uppföljning kan utformas i samverkan med genomförandekommittén.

Vissa frågor bör särskilt adresseras i en sådan förstudie. Att till exempel visa på "goda exempel för nationell spridning" som utredningen föreslår, kräver robusta underlag och kontextöversättningar för att kunna presenteras av en oberoende analysmyndighet som Vårdanalys. Ett annat exempel är rollen för myndighetens Patient- och brukarråd som enligt utredningens förslag bör ha en särskild ställning i att peka ut vilka områden som är mest relevanta att studera, vilka brister som är mest allvarliga och vilka åtgärder som är mest nödvändiga att åtgärda och hur. Denna roll är inte helt anpassad efter rådets nuvarande utformning. Rådet är inte heller fullt representativt, vare sig i statistisk bemärkelse eller i alla dimensioner, och ersätter inte analys och undersökningar utifrån ett patient- brukarperspektiv. Däremot kan det ge inspel till sådana undersökningar.

Vi ser också att denna ambitionshöjning vad gäller nationell uppföljning i vissa avseenden bör kompletteras med internationella jämförelser och internationell "benchmarking" i syfte att kunna identifiera förbättringspotentialer för den svenska hälso- och sjukvården.

Vårdanalys anser att förslaget behöver utvecklas vidare inom ramen för en genomförandekommitté.

16.7 Finansiering av utredningens förslag
Vad gäller detta förslag vill vi lämna följande synpunkter:

  • Vårdanalys utökade uppdrag behöver finansieras. Finansieringsnivån bör fastställas baserat på den förstudie som föreslås ovan.
  • Det saknas diskussion om finansiella resurser till SBU för den föreslagna digitala kunskapstjänsten och om kostnader för olika användares tillgång till den digitala kunskapstjänsten.

Detta behöver utvecklas vidare inom ramen för en genomförandekommitté.

16.6 Förslag om en genomförandekommitté
Vi tillstyrker förslaget om en genomförandekommitté. Vi menar att flera av utredningens förslag, enligt resonemang ovan, behöver utvecklas vidare. Det gäller särskilt förslagen 16.3.8 Förslag om ett nationellt kansli, 16.5.1 Förslag om en utvecklad roll för Socialstyrelsen, 16.5.8 Förslag om förbättrad nationell uppföljning, 16.3.3 Förslag om samråd kring vårdens övergripande resultat och framtida inriktning, 16.3.4 Förslag om nationell process för särskilda satsningar och 16.5.5 Förslag om förändringar gällande SBU. Det gäller också 16.7 Finansieringen av utredningens förslag.

____________________________________
Beslut om detta yttrande har fattats av generaldirektören Fredrik Lennartsson. I den slutliga handläggningen har analyschefen Cecilia Stenbjörn deltagit. Utredaren Anna Gavanas har varit föredragande.

Fredrik Lennartsson
Anna Gavanas